Snap back to reality
Detta inlägg blir personligt, det här är ju trots allt min blogg för mig, en slags terapi och översikt över mitt liv.
Imorse vaknade jag av att det strömmade tårar från mitt ansikte. Jag grät så hjärtat kunde brustit och jag visste inte varför. När jag lugnat ner mig lite tänkte jag tillbaka och fick plötsligt minnesbilder från min dröm.
Jag hade fått ett anonymt samtal där de sa att min farbror som har cancer var riktigt riktigt sjuk och att jag skulle skynda mig dit. Springer ner till bussen, men missar den. Nästa buss är försenad. Efter en lång tid kommer jag fram till min farbrors hus och möts av hans fru som gråter och säger att jag kom för sent, att han nu är död.
Pratade precis med Mysan om min dröm och hon sa precis det jag hade befarat. Det är förmodligen något i mitt omedvetna som kom fram i min dröm. Jag har dåligt samvete för att jag inte finns till och inte vågar ringa eller se honom då sanningen skulle bli alltför stark i mina ögon. Jag vet innerst inne att han är döende men vågar inte acceptera det. Klok som hon är rådde hon mig till att skriva ett mail med mina känslor. Precis det gjorde jag, förklarade att jag är rädd, att jag älskar honom, att han är min enda farbror och att han är otroligt viktig för mig. Nu känns det lite bättre så förhoppningsvis vaknar jag med torrt ansikte imorgon.
Imorse vaknade jag av att det strömmade tårar från mitt ansikte. Jag grät så hjärtat kunde brustit och jag visste inte varför. När jag lugnat ner mig lite tänkte jag tillbaka och fick plötsligt minnesbilder från min dröm.
Jag hade fått ett anonymt samtal där de sa att min farbror som har cancer var riktigt riktigt sjuk och att jag skulle skynda mig dit. Springer ner till bussen, men missar den. Nästa buss är försenad. Efter en lång tid kommer jag fram till min farbrors hus och möts av hans fru som gråter och säger att jag kom för sent, att han nu är död.
Pratade precis med Mysan om min dröm och hon sa precis det jag hade befarat. Det är förmodligen något i mitt omedvetna som kom fram i min dröm. Jag har dåligt samvete för att jag inte finns till och inte vågar ringa eller se honom då sanningen skulle bli alltför stark i mina ögon. Jag vet innerst inne att han är döende men vågar inte acceptera det. Klok som hon är rådde hon mig till att skriva ett mail med mina känslor. Precis det gjorde jag, förklarade att jag är rädd, att jag älskar honom, att han är min enda farbror och att han är otroligt viktig för mig. Nu känns det lite bättre så förhoppningsvis vaknar jag med torrt ansikte imorgon.
Kommentarer
Trackback
